Vad är ftalater?

Ftalater är en stor grupp syntetiska kemikalier, närmare bestämt estrar av ftalsyra. Deras främsta industriella funktion är som mjukgörare i plast, framför allt i PVC, där en enda ftalat kan utgöra upp till hälften av materialets vikt. Utöver plast har kortkedjiga ftalater traditionellt använts som lösningsmedel och fixativ i exempelvis parfym och nagellack, samt i lim, färg och vissa bekämpningsmedel. Det finns många olika sorters ftalater inom familjen, som varierar i sidokedjornas längd och förgrening – faktorer som i sin tur påverkar deras toxikologiska egenskaper.

Den största oron kring ftalater gäller deras påverkan på reproduktion och fosterutveckling. Flera ftalater, däribland DEHP, DBP, BBP, DIBP och DCHP, är klassificerade som reproduktionstoxiska i kategori 1B enligt EU:s CLP-förordning, och de är även erkända av EU-kommissionen som hormonstörande ämnen för människor. Studier på djur och epidemiologiska data har kopplat vissa ftalater till effekter på manlig fortplantningsutveckling, så kallat ftalat-syndrom, samt till nedsatt fertilitet och eventuellt rubbningar i ämnesomsättningen. Foster och små barn är särskilt utsatta, eftersom deras hormonsystem är under utveckling och exponeringen, relativt kroppsvikten, ofta är högre. Du kan läsa mer hos ECHA om ftalater och hos Kemikalieinspektionen.

Bilden inom kosmetika är mer nyanserad. Tidigare användes DBP som mjukgörare i nagellack och DEHP samt några andra ftalater syns i äldre formuleringar. Sedan EU:s kosmetikaförordning (1223/2009) och dess Annex II infördes är de ftalater som anses reproduktionstoxiska helt förbjudna i kosmetiska produkter som säljs inom EU. Den ftalat som fortfarande är tillåten – och alltså kan förekomma i moderna EU-produkter – är dietylftalat (DEP), som fungerar som lösningsmedel och fixativ i parfymer. DEP räknas inte som reproduktionstoxisk, men listas ofta som misstänkt hormonstörande och utvärderas löpande inom EU. Den konsoliderade lagtexten hittar du hos EUR-Lex för 1223/2009.

På INCI-listan är ftalater vanligtvis lätta att identifiera. Det tydligaste kännetecknet är att namnet slutar på phthalate, som i Diethyl phthalate eller Dibutyl phthalate. I lagtexter och media används ofta förkortningar som DEHP, DBP, BBP, DIBP, DEP, DMP, DCHP, DINP, DIDP och DNOP. Ett viktigt undantag är att vissa ftalater, särskilt DEP, ofta inte redovisas separat på etiketten utan döljer sig bakom begreppen Parfum eller Fragrance. Ha också i åtanke att inte misstänka alla liknande namn: ämnen som phthalimide och phthalocyanine (t.ex. CI 74160 / Pigment Blue 15) tillhör andra kemiska familjer, medan ord som börjar på phyt- (phytate, phytantriol) syftar på växtbaserade ingredienser, och Diethylhexyl Adipate, Diethylhexyl Carbonate samt Diethylhexyl Syringylidenemalonate är estrar av andra syror – inte ftalater.

Som konsument gäller samma råd som för andra ingredienser: läs innehållsförteckningen, var särskilt noggrann med produkter som används dagligen eller på barn och gravida, och slå osäkra namn i EU:s officiella databas CosIng. Om du ser Parfum eller Fragrance innebär det att en mindre del av produkten är ett doftkomplex där DEP kan ingå, vilket gör tillverkarens egen information och tredjepartscertifieringar mer betydelsefulla än INCI-listan. Vid frågor som rör graviditet, amning eller fertilitet är det alltid bäst att rådfråga sjukvården – inte söka svar i en guide på nätet.

Giftkoll hjälper dig genom att jämföra texten i din innehållsförteckning mot de kategorier vi underhåller, däribland ftalater, och flagga ingredienser som matchar. Resultatet är tänkt som en signal för vilka ämnen du kan vilja granska lite extra – inte som en juridisk eller medicinsk bedömning. Det ersätter aldrig tillverkarens information eller myndigheternas beslut. Reglerna kring ftalater uppdateras dessutom kontinuerligt, så för viktiga beslut bör du alltid kontrollera mot de senaste källorna hos ECHA, EUR-Lex eller Kemikalieinspektionen.